Lågintensiv träning fram till operation

Idag hängde jag på min tränare Isak som skulle köra lite VO2Max-intervaller. Jag var lite tidig så jag åkte lite lugnt upp och ner och rekade lite i backen. Pulsen var ganska hög och jag fick då och då ta djupa andetag för få tillräckligt med syre. Samma sak på vägen till backen.

Det har på senare tid inte känts helt hundra med andningen. Om jag tex har gått uppför en trappa har jag blivit väldigt andfådd utan ansträngning. Inte den dålig-konditions-typen av andning utan mer som att det har varit svårt att få luft. Samma känsla kan tex ha uppstått om jag rest på mig och gått ut i köket. När jag var hos läkaren så frågade hon om jag hade svårt att andas pga min papillomvirus på stämbanden men då kunde jag inte känna av det så jag svarade nej. Jag började dock tänka på det en del efter besöket och nu inser jag att jag nog faktist tar ganska djupa andetag och suckar och stönar pga att jag har svårt att andas. Kan detta alltså vara anledningen till att jag inte får de resultat jag tycker att jag borde få av min träning och att jag aldrig känner mig riktigt pigg och snabb? Ska bli jäkligt kul att se om det blir någon skillnad efter operationen. Det borde ju bli skillnad om man nu ser hur det ser ut i halsen.

Isak tyckte dock att det får bli lågintensiv träning fram till det att jag fått bort alla onda demoner i halsen så nu kommer det mest bli pendlig fram och tillbaka till jobbet.

Kniven i strupen

Då var det dags igen! Stämbanden har nog blivit heltäckta i polyper och nu finns det nog ingen annan utväg än att genomgå den där jäkla operation... IGEN! Det hela började en midsommar för ett gäng antal år sedan med en heshet som aldrig gick över. I början gillade jag det, det lät lite sådär sexigt, men efter ju längre tiden gick ju sämre blev jag. Tillslut blev jag så dålig att det tog bort styrkan i rösten och jag inte kunde få fram ljud tidigt på morgonen innan jag hostat upp matskedsvis med slem och kroppen vaknat till liv. Sen kunde jag göra mig hörd men inte mycket mer. Oftast genom kortare meningar på 3-4 ord. Ju längre meningen var ju mer försvann rösten för varje ord som jag sa vilket gör att man blir tystare och tystare och tystare. Till slut sökte jag läkarhjälp och fick en tid för operation.

Jag opererades och fick därmed vara tyst i två veckor för att inte reta såret i halsen. När jag tog de första tonerna ljöd min gamla vanliga klara röst igen. Inte det minsta hes! Oh yes, tänkte jag och ett välbefinnande spred sig i kroppen... Min röst var tillbaka. Efter två-tre veckor kom det ett brev från Landstinget. Provet vi har tagit visar inga symptom på elakartad tumör och operationstid är inbokad. Min första operation var alltså ingen operation... Typiskt. Tiden gick och i väntan på operation växte sig polyperna starka igen och rösten försämrades ganska raskt. Sen var det då dags för den riktiga operationen och därmed vara tyst i ytterligare två veckor.

Jag blev helt återställd efter operationen men något hesare faktiskt än den röst jag hade efter provtagningen. Sedan efter något år började rösten bli ännu hesare och till slut växte polyperna ut igen. Samma visa igen... Vårdcentralen med en lång kamera som förs in i näsan för att kolla i halsen, få remiss för provtagning, provtagningsoperation, två veckors tystnad, brev från landstinget - ingen cancer, vänta på operation, opereras och sen vara tyst i ytterligare två veckor. Sen upprepade sig detta ytterligare en gång och nu är jag där igen dryga två år från förra operationen.

Idag skulle jag gått på stan och handlat julklappar men det var lönlöst. Egentligen så är det så löjligt men jag skäms så när jag försöker att prata med folk och tycker att det är så fruktansvärt jobbigt att stå där och spänna halsen full i ådror medan jag knappt får fram ett ljud. Alltid är det då någon som ska skoja till det hela lite med. -"Hård kväll igår elle? *blink* *blink* *skratt* *skratt*", -"Du borde kanske gå till Apoteket!" osv. Allt jag kan svara med är ett leende och ett väsande skratt sneglandes frånvarande ner i min plånbok. Så idag gav jag upp det allt det där och tog en lunchbio istället.

Ikväll ska vi packa för att åka ner till Borås över helgen. Jag sitter här tyst i lägenheten och nickar eller skakar på huvudet när Madde försöker prata med mig. Jag vilar rösten. Vore ju kul om man kunde få fram några ord nu när man ska träffa massa familj i helgen. Annars får man väl sitta där tyst och le.

Postar en länk om ni vill läsa mer om polyper på stambanden. karolinska.se Stämbandsknottror och polyp

Raska framsteg

Äntligen har kroppen slutat att bete sig som ett litet barn i trotsåldern som bara säger -"Nej" till allt och -"Jag vill inte" och så vidare utan svarar nu istället på träningen.

För ett tag sen hade jag en slitvecka där jag backade i nästan alla pass jag tog mig för och känslan i kroppen var bedrövlig. Syra hit, ingen luft dit och vacklande på jävlar anammat. Det är då jag har det som värst mentalt. Alla negativa tankar får vatten på sin kvarn och jag tänker bara på hur dålig jag är hur fruktansvärt klen jag är nu och hur stark jag varit. Jag letar förklaringar och anledningar till varför jag är så kass men allt känns bara hopplöst.

Nu däremot börjar resultaten av träningen komma och det går ganska fort. De två senaste distanspassen har jag mosat på och ökat 15W per pass. Senaste spurtpasset ökade jag 85W på både peak och i snitt med totalt 135W på tre pass. Fyrorna går inte lika snabbt men jag ökar ca 7-10W per pass. Styrkan går bra med och jag känner att jag har mycket bättre kontroll, teknik och framförallt styrka i övningarna. Hela kroppen håller ihop och jag kan plåga mig hårdare och ändå finns det fortfarande kraft kvar att hämta. Senast jag kände såhär var i februari 2012 på Gran Canaria när vi körde mycket 4:or och jag ökade 100W i snitt på tre veckor.

Nu sitter jag här efter distanspass på trainern med ytterligare en watthöjning. Jag är trött... så fruktansvärt trött så nu blir det chill resten av kvällen.

Söndagsdistans m Skrotnisse & hans vänner

Ingen ligga-å-dra-sig-trycka-på-snooze-knappen-morgon här inte. Nä, upp tidigt (med tuppen är väl att ta i) och dricka timerbryggt kaffe för idag skulle jag agera fotoassistent åt Bengt Luthman. Blev upphämtad vid Gullmarsplan och sedan begav vi oss mot skogarna i Hellas. Där mötte vi upp Martin som skulle agera modell för dagen.

Bengt hade med sig ett par snorheta portabla blixtar från Profoto som utan en enda sladd levererar 500W blixtljus. Portabelt studioljus med andra ord. Jag agerade alltså assistent och sprang mest runt och var något slags radiostyrt blixtstativ samt kom med dålig förslag och jobbiga frågor. Men hey! någon måste ju faktiskt sköta allt det där med. Hur det gick kan ni läsa sen i januarinumret av Kamera & Bild.

Det var ganska kallt med -7° men ack så trevligt.

Sen när jag väl kom hem så monterade jag mig själv på cykeln, körde igång Skrotnisse och körde 2,5 timmars distans. Jädrar vad jag gillar Skrotnisse alltså! Mycket bättre känsla och siffror än förra veckan så nu känns livet lite bättre. Var nog lite sliten förra veckan för allt kändes dubbelt så jobbigt mot vad det brukar vilket gjorde att jag var lite träningsdepp. Men som sagt nu är livet som en gris på en pinne!

Gubbigt värre!

Jag har skaffat timer till kaffebryggaren! Hur gubbigt är inte det då? Nu kan jag ladda maskinen på kvällen innan jag går och lägger mig och kliva upp till nybryggt kaffe. Sen laddar jag bara om maskinen och vips så är kaffet klart kl 11:00. Ladda igen och kaffet är klart kl 13:00. Magnifikt.

Körde spurtpass idag som började med misär. Först fick jag punka , JA! punka på trainer?, efter andra intervallen. Bara att kränga i en ny slang, tur att man har ett lager här hemma. I med luft och snurra vidare. Sen slet jag av kedjan precis i igångdraget på 4:e intervallen och höll på att flyga över styret. Madde störtade in genom dörren och frågade vad jag håller på med egentligen?! Fram med kedjebrytaren och byta till ny kedja, tur att man har ett lager här hemma. Sen höll faktiskt grejjerna genom hela passet. Det gick bättre och bättre och jag tryckte mer och mer watt för varje intervall jag genomförde. Det brukar ta ett pass innan jag kommer in i dom så nästa gång går det nog ännu bättre.

Glatt Besked

Min fina vän Nadja Casadei fick sina röntgensvar idag och det visar sig att cellgifterna har bitit! Blev så glad när jag fick reda på det att jag kostade på mig en liten segerdans. Hon har varit helt öppen med sin sjukdom från dag 1 och berättar om allt på sin blogg tillsammans med sin pojkvän Gunnar. Mer än läsvärt mina vänner! Klicka här för att komma till Nadjas blogg.

Gunnar och Nadja

Igår var jag på gymmet och bättrade på styrkan. Ökade vikterna med ca 6% och det gick förvånansvärt lätt. Kände mig faktiskt överdrivet pigg genom hela passet. När jag kör styrkepass värmer jag upp och varvar ner med 10 min rodd och igår sänkte jag motståndet till 1 istället för 10 och tog det lite lugnare. Det enda jag känner av idag är träningsvärk från just rodden... ok, visst känner jag av biceps femoris och gluteus maximus men rygg/axlar är fasiken värst.

Imorgon kör jag igång med ett nytt block och då är det spurter som gäller. 24st spurter för att vara mer exakt.

Söndagsdistans

Väcktes av någon stackare som hade bestämt sig för att SÖNDAG! är dagen då det är mest optimalt att slå in spikar i väggen kl sub 8:00 på morgonen. Madde åkte till jobbet och jag flöt i mitt cykelställ och snodde PJs, aka Pumpen aka Pontus Johansson, gamla mtbskor eftersom att mina kolfiberdojjor har gått av på mitten. Men han läser nog inte min blogg så han får aldrig reda på det ändå. Hur som helst... crossdistans stod för dörren.

Pumpens finfina pjucks

Jag körde en sväng på Lidingö först och testade lite nya vägar. Den här ön är helt söndersprängd med stigar och vägar att man nästan alltid hittar någon ny väg att prova. Det gamla uttrycket med att alla vägar leder till Rom stämmer verkligen här på ön för vilken ny stig/väg/terräng man än väljer så kommer man alltid till något ställe man känner igen. Sen cyklade jag ner mot Djurgården och tog ett varv och sen till Cykloteket Norrtull. Där tog jag en kaffe och snackade lite skit och fick reda på att söndagens cyclocross tävlingen tydligen inte gick ute i Sköndal som lördagens. Men jag åkte ut dit ändå och provkörde ett varv.

Nu hade jag visserligen 5 bar i däcken men jag fick det ändå bekräftat igen att CX absolut inte är något för mig. Jag förstår verkligen vilken form Calle Friberg befann sig i som fullkomligt flög fram i lördags. Körde ett varv som tog 11:30 visserligen inte på max men ändå utan löphinder och så vidare.

På vägen hem började min distansilska bildas. Svetten började kallna i den iskalla vinden och benen värkte. I detta läge börjar jag hata allt och alla mer och mer. Folk som promenerar på cykelvägar, en bil som kör lite för fort, någon som har fel nyans på jackan. ALLT som går att störa sig på och hata blir atombomber i mitt huvud. Även sådant som jag inte stör mig på i vanliga fall stör jag mig på. Skittöntigt men jag kan inte rå för det. Detta är alltså mina väggningssyndrom som jag mer och mer börjar lära mig när dom kommer. Men jag kom tillslut hem och fick min tallrik med yoghurt och min äggmacka som jag själv tyckte att jag var så  himla värd.