Äntligen har kroppen slutat att bete sig som ett litet barn i trotsåldern som bara säger -"Nej" till allt och -"Jag vill inte" och så vidare utan svarar nu istället på träningen.
För ett tag sen hade jag en slitvecka där jag backade i nästan alla pass jag tog mig för och känslan i kroppen var bedrövlig. Syra hit, ingen luft dit och vacklande på jävlar anammat. Det är då jag har det som värst mentalt. Alla negativa tankar får vatten på sin kvarn och jag tänker bara på hur dålig jag är hur fruktansvärt klen jag är nu och hur stark jag varit. Jag letar förklaringar och anledningar till varför jag är så kass men allt känns bara hopplöst.
Nu däremot börjar resultaten av träningen komma och det går ganska fort. De två senaste distanspassen har jag mosat på och ökat 15W per pass. Senaste spurtpasset ökade jag 85W på både peak och i snitt med totalt 135W på tre pass. Fyrorna går inte lika snabbt men jag ökar ca 7-10W per pass. Styrkan går bra med och jag känner att jag har mycket bättre kontroll, teknik och framförallt styrka i övningarna. Hela kroppen håller ihop och jag kan plåga mig hårdare och ändå finns det fortfarande kraft kvar att hämta. Senast jag kände såhär var i februari 2012 på Gran Canaria när vi körde mycket 4:or och jag ökade 100W i snitt på tre veckor.
Nu sitter jag här efter distanspass på trainern med ytterligare en watthöjning. Jag är trött... så fruktansvärt trött så nu blir det chill resten av kvällen.
Härligt när man börjar känna resultat! :)
SvaraRaderaTusen tack för alla dina tips angående starkare cyklist, guld värt! :)