Det som åker ner måste åka upp

Igår var det dags för det egentligen första riktiga träningspasset. En runda som jag suttit hemma i Sverige och planerat. Som vanligt var det en riktigt fin morgon med klarblå himmel och lite varmare än tidigare i luften. Så jag gav mig ut på väg mot mitt berg.

Apelsinbuskar med mitt berg i bakgrunden

Vägen dit var fantastiskt vacker med tonvis av apelsin och citrusfrukter. Buskarna stod så näraatt man bara kunde sträcka ut sin hand och plocka en i farten. Först kom jag till en liten by där det kändes som att jag kanske var den första turisten sedan väldigt länge. Jag stannade till vid ett mysigt torg och tog upp kameran och tog ett kort. Efter första kortet kom det en dam fram och drog en ramsa på Spanska samt viftade bort mig. Antar att hon inte gillade fotografer, så jag hoppade upp på cykeln igen och drog vidare. Nu nådde jag en landsväg där jag kunde ligga å mata.

Torget i staden, till vänster bodde det en minigumma i ett minihus(ej på bilden)

Utmed vägarna här nere säljs det apelsiner från de lokala gårdarna. Om någon skulle få lite apelsinabstinens skulle det bara vara att stanna till lite snyggt. Efter ett krön får ser jag en riktigt lång raka framför mig. Långt där framme ser jag två tjejjer med hudfärgade byxor på sig. Men när jag kommer närmare så ser jag att det är två apelsinförsäljerskor endast iklädda stringtrosor och jacka. Dom börjar skrika och gestikulera åt mig, på spanska såklart, men jag väljer att fortsätta. Men nu i efterhand hade det ju vart kul med en bild till bloggen. Nåja.

En liten bergsbild

Jag fortsatte alltså och nådde tillslut Orihuela som ligger precis vid foten av berget. En ganska mysig stad men med mycket trafik. Efter det styr jag mot Monte Pinar för att hitta den väg som ska ta mig uppför berget. Men jag snurrade fram och tillbaka och hittade inte den där jädra infarten. Nu började det blåsa på och molnen började täcka solen. På med jackan och dags att vända hem. Vinden var fruktansvärd, som en jämn ström av luft som höll mig tillbaka och de sköna kilometerlånga utfförslöporna gick ju nu istället uppför. Pulsen låg bra högt och jag tror att jag som värst inte kom under 85% på 40 min. Nu kändes det tacksamt att ha kört alla 4:or och tröskelintervaller. Jag kom till slut hem efter att nästan ha spytt upp en gel i en superbrant backe och lagrat tonvis med syra i benen.

Hemma duschade jag, käkade och körde lite postural terapi. Sen satte jag mig framför TV:n och då började det åska. Sen har det vädret fortsatt, visserligen utan åska, men det har regnat konstant. Jag får se vad det blir idag beroende på vädret.

Gött med gratis Lavado