Vätternrundan 2011

Då var det dags igen att plåga sig runt den där pölen igen i dryga 30 mil. Jag var anmäld att starta med mina kära vänner hemifrån Skövde 05:40 (Blev försenat till 05:44). Vi skulle varit ett gäng på 6 personer men Johan ska ha barn vilken dag som helst, Martin kände sig för otränad och Jonas sjuk. Kvar var då jag och två veteraner som hade bestämt sig för att cykla Vätternrundan i mycket lugnt tempo på 12-13h, så utan några förväntningar och mål ställde jag mig på startlinjen.


Jag hängde på ett gäng om fem grabbar i mitt startfält i ett mycket lugnt tempo. Ryckiga, ojämna och dåliga förningar ökade bara min längtan på att en snabbgrupp skulle komma upp bakom mig som jag kunde hänga på, men ingen kom. Jag ledsnade på gruppen och tog en chansning och körde solo ett tag. Den där solokörningen höll i sig och jag hittade ingen att köra med. Jag gick in på rulle några gånger på grupper jag körde ikapp en kortare tid för att vila, men det gick alltid på tok för sakta så jag gav mig iväg efter någon minut. Körde förbi lite kunder på vägen som jag morsade på och böt några ord med. Träffade även på Martin från Cyklotekets inköpsavdelning på sin feta Specialized Venge. Nu var jag i Jönköping och såg fram emot att få den tidigare motvinden att övergå till medvind. Men vinden mojnade och avtog men fanns kvar. Nu fanns det inga ryggar att ibland vila bakom utan nu var det bara att ligga ensam hela vägen.

I Hjo stod Johan och Jonas så jag stannade till och snackade lite skit. Då såg jag hur det kom en klunga med Vallentunacyklister och körde förbi. Nu har jag min chans tänkte jag och sa adjö och brände ikapp de grönklädda cyklisterna. Tyvärr höll även de för lågt tempo och jag körde om och hamnade själv igen.

Någon mil innan Hammarsundet körde ett gäng med Finska cyklister ikapp mig och jag tog rulle. Skönt att få vila lite men ändå hålla hög fart för en gångs skull. Vi började snacka och skojja och jag tog plikttroget mina förningar. Jag frågade om de skulle stanna något mer eller stanna till någonstans. Då visade det sig att de skulle stanna i Hammarsundet. Fan också! Jag kände mig på tok för sliten för att köra 4 mil till i motvinden alldeles ensam. Knäna värkte, huvudet bankade, fötterna sov och axlar och nacke var totalförstörda och jag letade konstant efter en position på cykeln som inte gjorde ont. Jag tackade för hjälpen och de tackade för dragjobbet i sann cyklistanda.

Men det löste sig! Jag behövde bara köra ensam den första milen då det kom ett gäng på ca 4-5 cyklister som jag fick hjälp av. Jag kom till slut i mål och tog upp min iPhone i sadelväskan för att notera min tid då jag glömt min Garmin och kört helt utan dator hela vägen. Jag visste att jag hade kört ganska bra men legat ca 80% själv av loppet och vågade inte hoppas på en allt för bra tid. 14:31 var klockan. Jag började räkna, 9 timmar minus..... Ohh jävlar 8:47 ! Mycket nöjd med ett småleende på läpparna så hällde jag upp min R2 och blickade upp mot den gassande solen, Nöjd!