Hammarö

Nu i helgen så var vi iväg till Hammarö och tävlade med teamet. Efter mitt oregelbundna tränande och formosäkerhet hade jag inga direkta mål med tävlingen mer än att se och lära. Mycket dumt känner jag i efterhand att inte tänka igenom innan vad man vill få ut av tävlingarna mer än att bara känna på sin form.

Det började med prolog på 3 km som jag innan inte visste riktigt hur jag skulle förhålla mig till. Enligt de som var med i bussen skulle det bara vara att trampa åta helvete, vilket jag gjorde. Tyvärr fungerade inte tidtagningen den aftonen så alla blev utan tid och prologen ströks. Skönt att man cyklat så luftrören vänt sig ut och in med en snittpuls på 91% av max till ingen nytta. Johan meckade ihop sin hoj 5 min innan start och jag hade heller aldrig cyklat på tempojonnen innan, men tack vare Björn på Cyklotekets BG-fit satt jag ändå som en kung.

Kan man inte vara först får man vara snygg!

Dag två bjöd på 17 km tempo och 36 km GP. På tempot hade jag bestämt att jag skulle lägga mig på 90% av maxpuls. Där låg jag i ca 2/3 av loppet sen sjönk pulsen och syran började komma. Enligt de jag frågade efter loppet om varför det blev så är det troligt att min tröskel ligger lite lägre så nästa gång ska jag lägga mig på 88% och se om jag har mer krafter i slutet. GP:t gick bra i mina ögon. Min orutin gör att jag hamnar långt bak i klungan vilket gör att jag hela tiden får bromsa och sedan trycka på med igångdrag. Jag samlade alltså syra och tröttade ut muskler i onödan vilket till slut ledde till att jag fick släppa. Körde ett par varv själv och trodde att jag var absolut sist, men blev upphämtad av en klunga med tappra krigare där bl.a. Tysken från CRT låg med. Jag bet mig in på hjul, körde ett par varv och kämpade mig i mål. Inget höjdarresultat men jag är nöjd med att jag inte bröt utan hängde kvar.

Benen i högläge

Söndagens linjelopp kändes i början bra och jag kände mig stark genom de första varven. Sen hände samma sak igen att jag hamnar långt bak och får kämpa med igångdragen så när farten sedan ökade så var jag till slut tvungen att släppa och bryta med två varv kvar.

Lyckades även glömma kvar linjecykeln i Stockholm, något jag antagligen kommer att få höra resten av livet. Tack vara Nordic Eco Vallentunas, Peter Kullgren, hjälp så lyckades cykeln ta sig till Hammarön under lördagen. Evigt tacksam!


Idag har jag rullat ur benen i två timmar och träffat Johan Asperyd på Cykloteket som gjorde samma sak. På onsdag blir det tävling igen. Då ska jag och Johan köra tempo, min nya favorit!

So long!