Väggade hårt!

Idag skulle vi egentligen kört Tullinge Gran Fondo men eftersom att det blev inställt hade vi i CRT bestämt oss för att köra ett längre pass i hårdare tempo. Sen insågs det på håll och kanter att det var mors dag och en del andra ursäkter förklaringar så kvar var jag och Johan. Vi slöt upp med två Fredrikshofare, Simon Galle och Tobias Wallerius, och begav oss ut mot Tyresö-Brevik. Sen var det ju bara ett plus att det var så fantastiskt väder. Himlen var alldeles grå och fin och det underbara regnet letade sig in på de få torra platser man hade kvar under alla kläder. Inte en fågel hörde man under hela turen, ja rena idyllen helt enkelt.

Varven på rundan vi körde var lite drygt en mil och jag väggade redan på första varvet. Nästan i slutet av varvet så var det en ganska brant nerförsbacke som slutade med en T-korsning. Eftersom att det kom vatten från alla håll som himmel, bakhjul och alla andra tänkbara ställen så var man ju helt marinerad i vätska och skit så bromsverkan var inte den bästa. Jag låg framme och drog på helt okänd väg och insåg ganska snart att den där T-korsningen kommer inte innebära STOP som det står på skylten där nere. Jag for rakt fram och hann tänka att jag får helt enkelt tackla bergväggen på andra sidan vägen. Ner i diket vred cykeln 90° och parerade hela smällen med... KNÄT! Samma knä som strulade i fjol. Ställde mig upp och skrattade eftersom jag förstod hur jäkla roligt det måste sett ut. Sen började värken komma. Som en enkelstöt fast värre. Kunde inte stödja på knät och jag sjöng det gör ont, det gör ont med Lena PH inne i skallen. Bestämde mig för att fortsätta och smärtan släppte succesivt.

På varv två körde vi tre backintervaller i en mycket brant backe strax efter där jag gått in i väggen, så att säga. Simon blästrade iväg och jag kom jämsides med Tobias. Jag kände mig ganska stark så jag ökade och drog ifrån och i det brantaste partit, på 20%, kändes det som att jag faktiskt tog in på Simon alla tre gångerna, som mest på den sista intervallen. Johan som körde sist sa att han tog in på mig till branten kom där jag drog ifrån. Simon berömde mig också på vägen hem och detta stärkte något otroligt.

Jag ökade även min maxpuls idag vilket också känns skönt, så trots att knät nu värker och att jag hade domnande lår samt inte kände fötterna av kyla det sista så var det en bra dag i regnet med trevligt sällskap och naturskön cykling. Tänk vad ni andra missade!

Kinnekulle cyclassics & Kinnekulleloppet

I fredags så fyllde vi upp CRT-bussen och styrde ner mot mina gamla hemtrakter i Västergötland, eller "schlätta" som vi så fint kallar det. Efter lite strul med hotellbokningar och att hitta till rätt hotell landade vi till slut på Scandic Billingen i Skövde.

På lördagen steg vi upp och inmundigade en sanslöst fin frukost för att sedan bege oss till Götene. Kinnekulle Cyclassics stod för dörren. Ett 127 km långt elitmotionslopp (se bansträckning) som kräver licens där elitcyklister blandas med motionärer. Starten gick och det kom ganska tidigt en utbrytning. Under loppet kände jag att jag hängde med bra och försökte hela tiden att placera mig långt upp i klungan. Det blåste på en del och vi hade i stort sett kantvind mestadels av tiden. Stundvis gick det riktigt hårt och jag fick en smak av hur fort det kan gå under elittävlingar. På en sträcka blåste kantvinden på extra hårt då någon passade på att attackera och jag tappade hjul med en halv cykellängd men lyckades ändå med nöd och näppe att hålla igen i de 55km/h vi plågade oss fram i. Framme vid spurtpris 2 kom det även där en attack då jag låg helt fel i klungan och var heller inte med på vad som skulle ske. Jag tappade kontakt och försökte jobba mig ikapp fram till klungan men vinden visade vem som bestämde. Benen var marinerade i syra och jag såg hur täten bara försvann framför mig.

Efter ett tag blev jag upphämtad av två cyklister som också tappat. Detta blev min räddning då jag nu kunde lägga mig på rulle för att vila lite. Här kommer det underbara med cykling, nu vaknade benen till igen och jag kände mig nästan starkare än någon gång under loppet. Nu låg jag och drog ekipaget nästintill själv och vi började närma oss bergspriset. -SATAN!, tänkte jag, nu har jag legat å fört hur länge som helst och så kommer bergspriset. Inget att förlora så jag startade i ett ganska högt tempo uppför backen och skymtade en cyklist lite längre fram. Jag hörde hur det började flåsas bakom mig så jag ökade två växlar och tryckte på för allt jag var värd. Körde om cyklisten framför och vände på huvudet. Lucka! Pillade i en växel till och mosade verkligen allt jag hade. Uppe på toppen vände jag mig ytterligare en gång om och kikade ner. Svårt att uppskatta avstånd när man har 99% av maxpuls och fullt påslag i hela kroppen men jag hade dragit ifrån rejält. Kanske var det bara jag som såg någon ära i detta, men dom tog mig fan inte uppför berget! Avståndet togs dock igen i den långa nerförsbacken och jag blev ikappåkt. Vi plockade upp ett gäng till innan vi närmade oss mål och det blev en spurt i slutet där jag hamnade tvåa bland vår grupp. Det roligaste var att alla tackade mig efteråt för att jag dragit dem in i mål. Det och bergspriset var min vinst för dagen.

Kika på vinden i träden. Foto: Johan Asperyd

Dagen efter gick vi upp kl 5:45 eftersom att starten gick 8:30??? Det var dags för Kinnekulleloppet. Banan bestod av 6 varv på ca 13 km med samma stigning som bergspriset var på fast åt andra hållet. Starten gick och vi började mosa på uppför den tre km långa backen. I slutet av backen fick jag se mig besegrad och hade inte kraft nog att hålla tempo med klungan. Johan fick kramp i baksida lår och manade på mig att fortsätta då vi möttes. Många släppte men flertalet lyckades få kontakt igen, dock inte jag. Vi som inte orkade hålla tempo bildade klunga och tryckte på bra och vid stigning 3/7 funderade jag på hur fan ska jag orka 4 stigningar till? Men tack vare alla peppningar och Isak Strömbergs påmaningar vid varje varvning fick mig att besegra backen gång på gång. De två sista varven skrek benen efter hjälp. Svårt att beskriva känslan men det är den vidrigaste smärta jag någonsin haft när jag cyklat. När jag tog i, uppför, utför eller på platten, domnade benen liksom bort. Med ca 5 km kvar på sista varvet tappade jag de andra jag legat och kört med men tryckte på så mycket jag rådde. Som tur var hade jag med/sidvind tillbaka så det flöt ändå på bra. Sista stigningen fick jag verkligen bita i och det brast nästan för mig 100m innan mål. Jag var ensam, trött och hade JÄVLIGT ont. Publiken skrek, applåderade och manade på. Kom igen! sista nu, ta i! Jag hörde hur speakern ropade ut mitt namn, jag var i mål.

Nattacykling

Åkte ut till Nadja efter jobbet idag och kollade på ESC2011. Efter lite gött häng och snack, stim och stoj, skämt och skratt var det dags att åka hem. Det kändes inte alls lockande att dra på sig de lätt fuktiga träningskläderna för att ge sig ut mitt i natten på en 25km lång runda i den kalla luften. Men faktum var att de 7° och det lite lätt fuktiga klimatet var fantastiskt skönt och mörkret höjde fartkänslan förstår jag såhär efteråt då resan nästan tog en timma.

På vägen hem kunde jag även beskåda annan nattlig aktivitet förutom cykling. Stadens krogbesökare var nämligen i full gång med att beträda nattklubb och gata. Tystnad och fågelkvitter byttes ut mot fylletourettska vrål där synonymer av könsord måste skrikas efter tjejer eller så vrålas förslag på vad man kan göra med dessa synonymer av könsord. Någon 17-årig tjej sitter inkrupen i ett hörn och gråter hysteriskt, någon väntar på en taxi och frågar mig lite hånfullt om de kan få skjuts. Längre in på Götgatan blir en kille buren i armarna runt sina kompisars nackar som skrattar och ljudligt pratar om hur mycket dom druckit och hur klen polaren är. Ingen verkar ha direkt trevligt.

Jag swischar i största grad obemärkt förbi, förutom de gångerna jag får väja eller nästan krocka med någon som är för berusad för att upptäcka att det just är en cykelbana de befinner sig på. Jag swischar förbi nöjd och glad för att det inte nu längre är jag som är just den där någon.

Träningstävling och distans på Adelsö

I söndags skulle vi kört tävling, men den blev inställd så vi bestämde oss för att köra en sväng med teamet som träningstävling. Vi körde tre varv ute på Färingsö och luringen Mård gubbmörkade form som vanligt och brände ifrån alla de sista milen. Efter var det storartad lunch hos Niclas med Italientema.

Hårda och hungriga krigare!

Idag var jag ute på en distansrunda på Ekerö. Jag har tidigare kikat på Google maps på Adelsö. En ö som man kommer till via färja. Vägen på ön går som ett varv runt, så man kan köra runt runt runt där ute tills man tröttnar. Så jag cyklade helt enkelt ut dit för att kika om det var något att ha.

Efter att ha stoppat förbi jobbet, fixat de strulande kassorna och fyllt på med energi så var det dags. Jag cyklade ut mot Ekerö och den ganska tråkiga sträckan ut till färjan. När jag kom fram fick jag stå och vänta en kvart och passade på att gassa mig lite i solen. Väl på ön bestämde jag mig för att ta vänster och avsluta första varvet med en lunch. Sedan körde jag 5 varv till a' 16 km, två åt samma håll som innan och tre åt andra. Nu var det dags att vända tillbaka.

Denna gång tajmade jag färjan perfekt och slapp nästan att vänta alls. Nu var det bara den tråkiga vägen tillbaka och jag fick kämpa för att inte trycka på för mycket med pulsen då hemlängtan nu var ganska stor. När jag senare kom hem till Farsta upptäckte jag att jag lyckats starta om passet så att den sträcka jag kört på morgonen var inte med på det övriga passet. Tror att Garminen gjorde så när jag laddade den med USB-sladden i butiken, så jag kunde gladeligen lägga till 30 minuter på passet.

Totalt blev det alltså då 225 km och 1607 höjdmeter. Rätt så kuperad bana med andra ord, för att vara Stockholm. Hur lång tid tog det då? Jo hela kalaset gick loss på 8 timmar och 39 minuter.

Imorgon blir det ett tretimmars pass med lite avslutande intervaller tillsammans med Tysken, Sara och Hultan.

En bild säger mer...

Thomas Tysken Karlsson ändrade sin Facebookbild igår och den fick mig verkligen att längta tillbaka till Spanien. Se och njut.

Inte min dag idag.

Idag var det tävlingsdax ute i Brottby. SMACK-tempo på 20 km. Efter tempot på Hammarö bestämde jag mig för att köra mer tempo så det passade ju bra.

Stressade hem för att byta om och fixa cykeln som både var tom på luft! och utan pedaler. Eftersom att nippeln till tubdäcket blir så kort så kan jag inte pumpa det med min Joe Blow. Tänka tänka tänka... PLING! Jag har ju en digital tryckluftsmätare från Schwalbe som jag köpte innan jag åkte till Spanien. Skruvade isär den och lyckades få på den på pumpmunstycket så jag kunde pumpa bakhjulet. Lyckades t.o.m. få i 10 bar. Gött! Allt verkar lösa sig. På hojjen, visst fan ja pedalerna satt ju på linjehojjen... skruva, skruva, skruva av och skruva, skruva, skruva på. Nu så! Kraftigt försenad på väg mot Johans bil. Sen iväg och hämta upp hans kompis Karin i Solna, sen till Brottby. Puh! Pulsen var ju redan hög bland köerna på väg till tävlingen.

Väl framme så funkade allt bra. Vi trotsade det ISKALLA vädret och började värma upp. Ställde mig i starten och väntade på de 5 nedräknande sekunderna. pip, pip, pip, pip, piip å så iväg. Först dör Garmindatorn efter 5 sekunder med andra ord ingen pulsdata och sen lossnade framväxelvajern så jag blev fast med 39 klingan i 20 km. Jag hade inget att trycka på med utför och satt och hoppade i sadeln på grund av min skyhöga kadens. Det såg nog ganska roligt ut för folk kommenterade det en del när jag klev i mål. Nåväl, jag bjuder på det denna gång.

Den ganska kuperade banan

Hammarö

Nu i helgen så var vi iväg till Hammarö och tävlade med teamet. Efter mitt oregelbundna tränande och formosäkerhet hade jag inga direkta mål med tävlingen mer än att se och lära. Mycket dumt känner jag i efterhand att inte tänka igenom innan vad man vill få ut av tävlingarna mer än att bara känna på sin form.

Det började med prolog på 3 km som jag innan inte visste riktigt hur jag skulle förhålla mig till. Enligt de som var med i bussen skulle det bara vara att trampa åta helvete, vilket jag gjorde. Tyvärr fungerade inte tidtagningen den aftonen så alla blev utan tid och prologen ströks. Skönt att man cyklat så luftrören vänt sig ut och in med en snittpuls på 91% av max till ingen nytta. Johan meckade ihop sin hoj 5 min innan start och jag hade heller aldrig cyklat på tempojonnen innan, men tack vare Björn på Cyklotekets BG-fit satt jag ändå som en kung.

Kan man inte vara först får man vara snygg!

Dag två bjöd på 17 km tempo och 36 km GP. På tempot hade jag bestämt att jag skulle lägga mig på 90% av maxpuls. Där låg jag i ca 2/3 av loppet sen sjönk pulsen och syran började komma. Enligt de jag frågade efter loppet om varför det blev så är det troligt att min tröskel ligger lite lägre så nästa gång ska jag lägga mig på 88% och se om jag har mer krafter i slutet. GP:t gick bra i mina ögon. Min orutin gör att jag hamnar långt bak i klungan vilket gör att jag hela tiden får bromsa och sedan trycka på med igångdrag. Jag samlade alltså syra och tröttade ut muskler i onödan vilket till slut ledde till att jag fick släppa. Körde ett par varv själv och trodde att jag var absolut sist, men blev upphämtad av en klunga med tappra krigare där bl.a. Tysken från CRT låg med. Jag bet mig in på hjul, körde ett par varv och kämpade mig i mål. Inget höjdarresultat men jag är nöjd med att jag inte bröt utan hängde kvar.

Benen i högläge

Söndagens linjelopp kändes i början bra och jag kände mig stark genom de första varven. Sen hände samma sak igen att jag hamnar långt bak och får kämpa med igångdragen så när farten sedan ökade så var jag till slut tvungen att släppa och bryta med två varv kvar.

Lyckades även glömma kvar linjecykeln i Stockholm, något jag antagligen kommer att få höra resten av livet. Tack vara Nordic Eco Vallentunas, Peter Kullgren, hjälp så lyckades cykeln ta sig till Hammarön under lördagen. Evigt tacksam!


Idag har jag rullat ur benen i två timmar och träffat Johan Asperyd på Cykloteket som gjorde samma sak. På onsdag blir det tävling igen. Då ska jag och Johan köra tempo, min nya favorit!

So long!