Kniven i strupen

Då var det dags igen! Stämbanden har nog blivit heltäckta i polyper och nu finns det nog ingen annan utväg än att genomgå den där jäkla operation... IGEN! Det hela började en midsommar för ett gäng antal år sedan med en heshet som aldrig gick över. I början gillade jag det, det lät lite sådär sexigt, men efter ju längre tiden gick ju sämre blev jag. Tillslut blev jag så dålig att det tog bort styrkan i rösten och jag inte kunde få fram ljud tidigt på morgonen innan jag hostat upp matskedsvis med slem och kroppen vaknat till liv. Sen kunde jag göra mig hörd men inte mycket mer. Oftast genom kortare meningar på 3-4 ord. Ju längre meningen var ju mer försvann rösten för varje ord som jag sa vilket gör att man blir tystare och tystare och tystare. Till slut sökte jag läkarhjälp och fick en tid för operation.

Jag opererades och fick därmed vara tyst i två veckor för att inte reta såret i halsen. När jag tog de första tonerna ljöd min gamla vanliga klara röst igen. Inte det minsta hes! Oh yes, tänkte jag och ett välbefinnande spred sig i kroppen... Min röst var tillbaka. Efter två-tre veckor kom det ett brev från Landstinget. Provet vi har tagit visar inga symptom på elakartad tumör och operationstid är inbokad. Min första operation var alltså ingen operation... Typiskt. Tiden gick och i väntan på operation växte sig polyperna starka igen och rösten försämrades ganska raskt. Sen var det då dags för den riktiga operationen och därmed vara tyst i ytterligare två veckor.

Jag blev helt återställd efter operationen men något hesare faktiskt än den röst jag hade efter provtagningen. Sedan efter något år började rösten bli ännu hesare och till slut växte polyperna ut igen. Samma visa igen... Vårdcentralen med en lång kamera som förs in i näsan för att kolla i halsen, få remiss för provtagning, provtagningsoperation, två veckors tystnad, brev från landstinget - ingen cancer, vänta på operation, opereras och sen vara tyst i ytterligare två veckor. Sen upprepade sig detta ytterligare en gång och nu är jag där igen dryga två år från förra operationen.

Idag skulle jag gått på stan och handlat julklappar men det var lönlöst. Egentligen så är det så löjligt men jag skäms så när jag försöker att prata med folk och tycker att det är så fruktansvärt jobbigt att stå där och spänna halsen full i ådror medan jag knappt får fram ett ljud. Alltid är det då någon som ska skoja till det hela lite med. -"Hård kväll igår elle? *blink* *blink* *skratt* *skratt*", -"Du borde kanske gå till Apoteket!" osv. Allt jag kan svara med är ett leende och ett väsande skratt sneglandes frånvarande ner i min plånbok. Så idag gav jag upp det allt det där och tog en lunchbio istället.

Ikväll ska vi packa för att åka ner till Borås över helgen. Jag sitter här tyst i lägenheten och nickar eller skakar på huvudet när Madde försöker prata med mig. Jag vilar rösten. Vore ju kul om man kunde få fram några ord nu när man ska träffa massa familj i helgen. Annars får man väl sitta där tyst och le.

Postar en länk om ni vill läsa mer om polyper på stambanden. karolinska.se Stämbandsknottror och polyp

Raska framsteg

Äntligen har kroppen slutat att bete sig som ett litet barn i trotsåldern som bara säger -"Nej" till allt och -"Jag vill inte" och så vidare utan svarar nu istället på träningen.

För ett tag sen hade jag en slitvecka där jag backade i nästan alla pass jag tog mig för och känslan i kroppen var bedrövlig. Syra hit, ingen luft dit och vacklande på jävlar anammat. Det är då jag har det som värst mentalt. Alla negativa tankar får vatten på sin kvarn och jag tänker bara på hur dålig jag är hur fruktansvärt klen jag är nu och hur stark jag varit. Jag letar förklaringar och anledningar till varför jag är så kass men allt känns bara hopplöst.

Nu däremot börjar resultaten av träningen komma och det går ganska fort. De två senaste distanspassen har jag mosat på och ökat 15W per pass. Senaste spurtpasset ökade jag 85W på både peak och i snitt med totalt 135W på tre pass. Fyrorna går inte lika snabbt men jag ökar ca 7-10W per pass. Styrkan går bra med och jag känner att jag har mycket bättre kontroll, teknik och framförallt styrka i övningarna. Hela kroppen håller ihop och jag kan plåga mig hårdare och ändå finns det fortfarande kraft kvar att hämta. Senast jag kände såhär var i februari 2012 på Gran Canaria när vi körde mycket 4:or och jag ökade 100W i snitt på tre veckor.

Nu sitter jag här efter distanspass på trainern med ytterligare en watthöjning. Jag är trött... så fruktansvärt trött så nu blir det chill resten av kvällen.

Söndagsdistans m Skrotnisse & hans vänner

Ingen ligga-å-dra-sig-trycka-på-snooze-knappen-morgon här inte. Nä, upp tidigt (med tuppen är väl att ta i) och dricka timerbryggt kaffe för idag skulle jag agera fotoassistent åt Bengt Luthman. Blev upphämtad vid Gullmarsplan och sedan begav vi oss mot skogarna i Hellas. Där mötte vi upp Martin som skulle agera modell för dagen.

Bengt hade med sig ett par snorheta portabla blixtar från Profoto som utan en enda sladd levererar 500W blixtljus. Portabelt studioljus med andra ord. Jag agerade alltså assistent och sprang mest runt och var något slags radiostyrt blixtstativ samt kom med dålig förslag och jobbiga frågor. Men hey! någon måste ju faktiskt sköta allt det där med. Hur det gick kan ni läsa sen i januarinumret av Kamera & Bild.

Det var ganska kallt med -7° men ack så trevligt.

Sen när jag väl kom hem så monterade jag mig själv på cykeln, körde igång Skrotnisse och körde 2,5 timmars distans. Jädrar vad jag gillar Skrotnisse alltså! Mycket bättre känsla och siffror än förra veckan så nu känns livet lite bättre. Var nog lite sliten förra veckan för allt kändes dubbelt så jobbigt mot vad det brukar vilket gjorde att jag var lite träningsdepp. Men som sagt nu är livet som en gris på en pinne!

Gubbigt värre!

Jag har skaffat timer till kaffebryggaren! Hur gubbigt är inte det då? Nu kan jag ladda maskinen på kvällen innan jag går och lägger mig och kliva upp till nybryggt kaffe. Sen laddar jag bara om maskinen och vips så är kaffet klart kl 11:00. Ladda igen och kaffet är klart kl 13:00. Magnifikt.

Körde spurtpass idag som började med misär. Först fick jag punka , JA! punka på trainer?, efter andra intervallen. Bara att kränga i en ny slang, tur att man har ett lager här hemma. I med luft och snurra vidare. Sen slet jag av kedjan precis i igångdraget på 4:e intervallen och höll på att flyga över styret. Madde störtade in genom dörren och frågade vad jag håller på med egentligen?! Fram med kedjebrytaren och byta till ny kedja, tur att man har ett lager här hemma. Sen höll faktiskt grejjerna genom hela passet. Det gick bättre och bättre och jag tryckte mer och mer watt för varje intervall jag genomförde. Det brukar ta ett pass innan jag kommer in i dom så nästa gång går det nog ännu bättre.

Glatt Besked

Min fina vän Nadja Casadei fick sina röntgensvar idag och det visar sig att cellgifterna har bitit! Blev så glad när jag fick reda på det att jag kostade på mig en liten segerdans. Hon har varit helt öppen med sin sjukdom från dag 1 och berättar om allt på sin blogg tillsammans med sin pojkvän Gunnar. Mer än läsvärt mina vänner! Klicka här för att komma till Nadjas blogg.

Gunnar och Nadja

Igår var jag på gymmet och bättrade på styrkan. Ökade vikterna med ca 6% och det gick förvånansvärt lätt. Kände mig faktiskt överdrivet pigg genom hela passet. När jag kör styrkepass värmer jag upp och varvar ner med 10 min rodd och igår sänkte jag motståndet till 1 istället för 10 och tog det lite lugnare. Det enda jag känner av idag är träningsvärk från just rodden... ok, visst känner jag av biceps femoris och gluteus maximus men rygg/axlar är fasiken värst.

Imorgon kör jag igång med ett nytt block och då är det spurter som gäller. 24st spurter för att vara mer exakt.

Söndagsdistans

Väcktes av någon stackare som hade bestämt sig för att SÖNDAG! är dagen då det är mest optimalt att slå in spikar i väggen kl sub 8:00 på morgonen. Madde åkte till jobbet och jag flöt i mitt cykelställ och snodde PJs, aka Pumpen aka Pontus Johansson, gamla mtbskor eftersom att mina kolfiberdojjor har gått av på mitten. Men han läser nog inte min blogg så han får aldrig reda på det ändå. Hur som helst... crossdistans stod för dörren.

Pumpens finfina pjucks

Jag körde en sväng på Lidingö först och testade lite nya vägar. Den här ön är helt söndersprängd med stigar och vägar att man nästan alltid hittar någon ny väg att prova. Det gamla uttrycket med att alla vägar leder till Rom stämmer verkligen här på ön för vilken ny stig/väg/terräng man än väljer så kommer man alltid till något ställe man känner igen. Sen cyklade jag ner mot Djurgården och tog ett varv och sen till Cykloteket Norrtull. Där tog jag en kaffe och snackade lite skit och fick reda på att söndagens cyclocross tävlingen tydligen inte gick ute i Sköndal som lördagens. Men jag åkte ut dit ändå och provkörde ett varv.

Nu hade jag visserligen 5 bar i däcken men jag fick det ändå bekräftat igen att CX absolut inte är något för mig. Jag förstår verkligen vilken form Calle Friberg befann sig i som fullkomligt flög fram i lördags. Körde ett varv som tog 11:30 visserligen inte på max men ändå utan löphinder och så vidare.

På vägen hem började min distansilska bildas. Svetten började kallna i den iskalla vinden och benen värkte. I detta läge börjar jag hata allt och alla mer och mer. Folk som promenerar på cykelvägar, en bil som kör lite för fort, någon som har fel nyans på jackan. ALLT som går att störa sig på och hata blir atombomber i mitt huvud. Även sådant som jag inte stör mig på i vanliga fall stör jag mig på. Skittöntigt men jag kan inte rå för det. Detta är alltså mina väggningssyndrom som jag mer och mer börjar lära mig när dom kommer. Men jag kom tillslut hem och fick min tallrik med yoghurt och min äggmacka som jag själv tyckte att jag var så  himla värd.

 

6x3"3"

Med träningsvärk i hela höger axelparti samt högerarm och i vaderna från söndagens badmintonmatch brände jag idag av 6st treminutare. Höll samma watt som sist men ökade istället med en intervall. På fredag blir det sen 7 stycken set innan jag skruvar upp motståndet och kör då återigen 5 stycken set. Sjönk igenom på 5:e intervallen idag men samlade mig och lyckades hålla trycket genom hela sista intervallen. Helt sanslöst jobbigt men det går verkligen om man bara ger sig fan på det. Det gäller bara att bli lite förbannad!

Finns fortfarande torra fläckar att svetta ner

Jag trallar mig nästan igenom första intervallen och får se upp så att mina watt inte skenar iväg. Under andra börjar man fundera på hur det blev så tungt och man kan ana lite svettpärlor. Intervall nummer tre och fyra börjar illamåendet komma och jag får svårt att hålla kadensen samt att wattsiffrorna lätt börjar sjunka. Näst sista intervallen har jag alltid haft svårt för och får verkligen anstränga mig för att inte ge upp. Sista är helt klart jobbigast men jag upplever det ändå lättare att hålla trycket hela vägen. Efter sista är jag så trött, full i syra och tom på syre att det ser ut som att jag jagar myror i styrlindan. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen och kan egentligen inte heller ta vägen någonstans eftersom att benen skakar av utmattning.

I morgon blir det styrka. Hoppas att gymmet är tomt på folk så man slipper knö så förbannat.

En helg borås

I helgen har jag och Madde varit och hälsat på hennes föräldrar i Borås. Lillebror Oscar som pluggar på Chalmers i Göteborg var även med och förgyllde. Det har varit mer mat och dryck än träning men idag fick vi faktiskt till ett badmintonpass. Inte riktigt 3 timmars distans som var tänkt men det blir inte alltid som man tänkt sig. 

I morgon tar vi bussen tillbaka Stockholm igen.

Inget Kaffe!

I måndags var det en sådan där dag där i-landsproblemen hopade sig. Upp med tuppen för att sätta tvättstugan i rotation då vi upptäcker att en av maskinerna är trasig. När dimman sedan gnuggats ur ögonen och det var dags för det obligatoriska svarta guldet så upptäckte jag att det var slut på kaffebönor! Grötkok blev det i alla fall som sedan skulle inmundigas till Nyhetsmorgon. Trodde jag ja... Ingen TV och inget BREDBAND! Så det blev till att streama från mobilens uppkoppling, om man nu kan kalla det stream? Blev mer en pixlig stop motion film av det hela. Sen försökte jag jobba med samma uppkoppling men jag gav upp efter 30 min. Kände att det höll på att etablera sig ett raseriutbrott ala Fukushimakatastrofen mått mätt.

På kvällen körde jag sen ett set med 5st 3-minutare. Trodde alldeles för gott om mig själv och totalsprängde mig efter 2:a intervallen. Att 3 minuter kan ta en sådan jäkla lång tid! Men jag slet på för allt jag var värd och mådde så fruktansvärt dåligt under sista intervallen. Kom knappt av cykeln och skakade i en timma efter passet.

Igår körde jag maxstyrka 4 set, 3 reps. Utfallssteg, marklyft, höftböjarcurls, stepupbräda i smithmaskin, baksidecurls och avslutade sedan med den underbara benpressen. Jag fullkomligt älskar benpress. Tangerade mina toppvärden så där har jag inte tappat något direkt om man jämför med konditionen.

Nu sitter jag på tåget för i helgen ska vi till Borås och hälsa på Maddes familj och på fredag blir det arbetsintervju. Det blir spännande. 

Fyror

Började sensommaren med att köra kom-igång-träning vilket innebar mycket löpning. Slät löpning, kuperad löpning, backintervaller, ja en jäkla massa löpning helt enkelt. Jag som tycker att löpning är så sjukt tråkigt men det ska tydligen vara bra på något sätt? Sen blev jag lite snörvlig och sjuk, IGEN!, så det var bara att ta det lugnt.

Nu har jag kört en vecka efter uppehållet och det är skrämmande vad fort man tappar form. Har hunnit med att köra 3st pass med fyror och har ökat mina watt med ca 7% sen jag körde igång. Dock saknas ca 30% från toppform.

Knappt ansträngd 3:58 in i sista fyran.

Igår körde jag ett styrkepass och det kändes som att man tappat betydligt mindre i styrka än vad jag har gjort i kondition. Trots stel och ömmande träningsvärk idag så kändes det ändå bra. Kände att det fanns en del kvar att plocka fram men jag ville heller inte lyfta sönder mig. Jag har ju ganska lätt för att bli för het så att säga.

Efter träningen var jag och Madde ute med Bengt och Maria och käkade lite grekiskt i Vasastan vid S:t Eriksplan. Vi skulle egentligen ha gått till Peppar men där var det så tokfullt att vi fick göra en snabb omplanering.

Imorgon ska vi kolla på Dual slalom i hammarbybacken men nu blir det lugnt resten av dagen

Mors mors

Första passet... Igen

Lagom efter att jag blivit frisk efter långvarigt infektion-ont i halsen-snor i huvudet-feber i stjärten så lyckas jag stå precis på fel ställe vid fel tillfälle.

På morgonen gick jag upp och bejakade Billingeracet med min gamle vän Johan ifrån min hemstad Tibro. Syskonen Pär och Anna-Karin Jiveby slöt senare upp och det blev en mycket trevlig förmiddag i skogarna runt Billingen.

Efter det skulle jag hjälpa min bror att montera en hakiställning (byggställning). Efter att ha byggt klart kortsidan av huset var det dags för långsidan. Vi var i stort sett klara med att få det undre lagret i våg då vi ska ställa in den näst sista spiran och någon har glömt att säkra längdbalken som naturligtvis hakade ur när vi höjde bottenskruven och föll fritt och ljudlöst rakt i huvudet på mig ca 4cm ovanför öret. BOOM sa det och spiran slog mig till marken där jag somnade in några sekunder.

Så igår hade jag en helt symptomfri dag från hjärnskakning och cyklade därmed till jobbet idag. Otroligt klen och dålig men det var ändå skönt att få cykla igen. Nu får vi se hur lång tid det tar innan nästa fanskap drabbar mig.

Stefan Dahl efter Billingeracet 2013

Utpumpad

Inget 2013

Idag beslutade jag mig för att ställa in tävlingsåret 2013. Anledningen är att jag varit sjuk till och från sedan slutet av februari och har heller inte haft ett riktigt träningspass sedan dess. Jag håller i nuläget på att hosta, harkla och frusta ur mig det sista neongröna onda från en luftrörskatarr och känner mig bara mer och mer stressad för varje dag jag inte kan träna.

Därmed för att få ordning på allting och börja om från början planerar jag inte att köra någonting förrän säsongen 2014 igen. Känns jättetrist efter att ha plöjt ner tusenlappar och träningstimmar i cyklingen med alla förväntningar inför säsongen men just nu känns det som det enda rätta.

Reg-skylt, Besiktning och Hjälmtvång

Efter att ha varit sjuk till och från i ca två månader var det idag äntligen dags att kroppsmåla sig i lycra, pumpa crossen och reka vägen till jobbet. Jag blev förundrad över att under det år jag varit borta från Stockholm verkar det som folk cyklar värre nu än vad de gjort tidigare. Cyklar mot rött (med barn i barnstol i värsta fall), befinner sig på fel sida vägen, pratar i mobiltelefon mm gånger 100. Visst ibland så kanske man gör någon miss och innerstadens cykelbanor är under all kritik men jag ser ju i alla fall om det är rött eller grönt ljus!

Vad är det som gör att när folk sitter i en bil så tvärnitar man för rött men på cykeln kan man snajda förbi lite snyggt? Jag funderade lite för mig själv och kom fram till att det kan vara så att i bilen är det mycket svårare att vara anonym men på cykeln däremot är det i stort sett omöjligt att få tag i någon om du inte just gör det... Tar tag i någon. Borde inte alla cyklar som ska framföras i trafik egentligen ha reg-skylt? Hur man ska genomföra detta rent praktiskt vet jag inte men det borde ändå vara så. Det borde även vara lag på att man ska besikta sin cykel så att den är trafikgodkänd. Jag jobbar som cykelmekaniker och får in cyklar där bromsbelägg är helt utslitna, styren som sitter löst eller i värsta fall där hjul inte sitter fast.

Är detta vad som behövs?

Det borde även vara hjälmtvång. Inte ens Moped klass II får framföras utan hjälm och där är maxhastigheten 25 km/h. På väg till mitt arbete idag så översteg jag till och med maxhastigheten för moped klass I (45km/h). Men det var ju helt ofarligt eftersom jag befann mig på en cykel så min hjälm jag hade då var ju helt onödig. Däremot tänk om jag hade suttit på en moped!

Nu sitter jag här i min präktighet och sammanfattar mina tankar högt för er att läsa men jag tycker faktiskt detta är viktiga frågor. Jag förstår att bilister blir förbannade när till och med jag blir förbannad som medcyklist. All denna bilistilska (är det ens ett ord?) gånger alla timmar i bil i innerstaden så är det inte så konstigt att cyklister som befinner sig tränandes på motorvägen får smaka på hämndens kraschande pris. Oftast är det ju just de cyklisterna som faktiskt besitter cykelvett och sköter sig i trafiken som blir drabbade. Inte allt för sällan får man höra om prejjade klungor som är ute och tränar där det blir ganska omfattande olyckor med skadade cyklister och cyklar för 10-tusantals kronor som blir totalförstörda. Samtidigt som innerstadscyklisten passerar ytterligare ett rödljus tävlandes mot hans pendlarrival och skapar en droppe hat till till den redan överfyllda bägaren. Lösningen tror jag inte är att göra innerstaden bilfri, vilket iofs vore skönt, utan att vi cyklister lär oss att följa de trafikregler som faktiskt finns!