Kinnekulle cyclassics & Kinnekulleloppet

I fredags så fyllde vi upp CRT-bussen och styrde ner mot mina gamla hemtrakter i Västergötland, eller "schlätta" som vi så fint kallar det. Efter lite strul med hotellbokningar och att hitta till rätt hotell landade vi till slut på Scandic Billingen i Skövde.

På lördagen steg vi upp och inmundigade en sanslöst fin frukost för att sedan bege oss till Götene. Kinnekulle Cyclassics stod för dörren. Ett 127 km långt elitmotionslopp (se bansträckning) som kräver licens där elitcyklister blandas med motionärer. Starten gick och det kom ganska tidigt en utbrytning. Under loppet kände jag att jag hängde med bra och försökte hela tiden att placera mig långt upp i klungan. Det blåste på en del och vi hade i stort sett kantvind mestadels av tiden. Stundvis gick det riktigt hårt och jag fick en smak av hur fort det kan gå under elittävlingar. På en sträcka blåste kantvinden på extra hårt då någon passade på att attackera och jag tappade hjul med en halv cykellängd men lyckades ändå med nöd och näppe att hålla igen i de 55km/h vi plågade oss fram i. Framme vid spurtpris 2 kom det även där en attack då jag låg helt fel i klungan och var heller inte med på vad som skulle ske. Jag tappade kontakt och försökte jobba mig ikapp fram till klungan men vinden visade vem som bestämde. Benen var marinerade i syra och jag såg hur täten bara försvann framför mig.

Efter ett tag blev jag upphämtad av två cyklister som också tappat. Detta blev min räddning då jag nu kunde lägga mig på rulle för att vila lite. Här kommer det underbara med cykling, nu vaknade benen till igen och jag kände mig nästan starkare än någon gång under loppet. Nu låg jag och drog ekipaget nästintill själv och vi började närma oss bergspriset. -SATAN!, tänkte jag, nu har jag legat å fört hur länge som helst och så kommer bergspriset. Inget att förlora så jag startade i ett ganska högt tempo uppför backen och skymtade en cyklist lite längre fram. Jag hörde hur det började flåsas bakom mig så jag ökade två växlar och tryckte på för allt jag var värd. Körde om cyklisten framför och vände på huvudet. Lucka! Pillade i en växel till och mosade verkligen allt jag hade. Uppe på toppen vände jag mig ytterligare en gång om och kikade ner. Svårt att uppskatta avstånd när man har 99% av maxpuls och fullt påslag i hela kroppen men jag hade dragit ifrån rejält. Kanske var det bara jag som såg någon ära i detta, men dom tog mig fan inte uppför berget! Avståndet togs dock igen i den långa nerförsbacken och jag blev ikappåkt. Vi plockade upp ett gäng till innan vi närmade oss mål och det blev en spurt i slutet där jag hamnade tvåa bland vår grupp. Det roligaste var att alla tackade mig efteråt för att jag dragit dem in i mål. Det och bergspriset var min vinst för dagen.

Kika på vinden i träden. Foto: Johan Asperyd

Dagen efter gick vi upp kl 5:45 eftersom att starten gick 8:30??? Det var dags för Kinnekulleloppet. Banan bestod av 6 varv på ca 13 km med samma stigning som bergspriset var på fast åt andra hållet. Starten gick och vi började mosa på uppför den tre km långa backen. I slutet av backen fick jag se mig besegrad och hade inte kraft nog att hålla tempo med klungan. Johan fick kramp i baksida lår och manade på mig att fortsätta då vi möttes. Många släppte men flertalet lyckades få kontakt igen, dock inte jag. Vi som inte orkade hålla tempo bildade klunga och tryckte på bra och vid stigning 3/7 funderade jag på hur fan ska jag orka 4 stigningar till? Men tack vare alla peppningar och Isak Strömbergs påmaningar vid varje varvning fick mig att besegra backen gång på gång. De två sista varven skrek benen efter hjälp. Svårt att beskriva känslan men det är den vidrigaste smärta jag någonsin haft när jag cyklat. När jag tog i, uppför, utför eller på platten, domnade benen liksom bort. Med ca 5 km kvar på sista varvet tappade jag de andra jag legat och kört med men tryckte på så mycket jag rådde. Som tur var hade jag med/sidvind tillbaka så det flöt ändå på bra. Sista stigningen fick jag verkligen bita i och det brast nästan för mig 100m innan mål. Jag var ensam, trött och hade JÄVLIGT ont. Publiken skrek, applåderade och manade på. Kom igen! sista nu, ta i! Jag hörde hur speakern ropade ut mitt namn, jag var i mål.